Pocky (och sugig skola)!
Hej!
Joo, ni förstår ju av rubriken vad detta ska handla om...
Äntligen, ÄNTLIGEN idag kunde jag gå till skolan (tack kära vem-det-nu-är-som-finns-däruppe-eller-nere), och ååååååååå vad skönt det var! Jag måste by the way vara den märkligaste människan i universum som längtat till skolan. Saken är den att skolan var inte det jag längtade till. Jag längtade efter mina underbara coola och ytterst högljudda vänner. Och våra märkliga men rätt okej lärare. Och att vara social (jag har inte fått vara det på ca. 5 dagar nu), rent allmänt. Så ja, jag längtade till skolan. Och gikc dit trots att jag var orsäker. Och det lönade sig! Från början i allafall... Alla mina vänner var, tja, exakt lika högljudda och flummiga som vanligt, om än inte lite mer, eftersom de sa att de hade Vera-abstinens (eh? Betyder det att de saknade mig eller?). Och det var okej, även om jag höll på att kvävas några gånger på grund av överlast av kramar. Första lektionen var okej. Andra lektionen var, inte riktigt okej eftersom vår lärare i det ämnet är rätt tråkig, men jaa... uthållbar. Tredje lektionen kom jag för sent, och började jag hosta ordentligt, men jag blev inte ordentligt utmattad eftersom vi bara skulle göra julkort typ. På rasten innan lunchen hade jag ett hostanfall ett tag, men det gick bra och jag mådde okej igen sedan. Sen var det lunch, och det är ju okej. Vi satte oss runt ett bord och började med att störa alla i hela matsalen med vårt prat, som vanligt. Det var när jag var tvungen att skiljas från mina vänner som det blev jobbigt... Jag hade manus-grupp med några andra vilket är väldigt roligt eftersom jag är skrivnörd, men blir lite tråkigt i längden. Så jag stod ut först, fastän vi bara pratade. Sedan började jag hosta igen. Och det slutade inte. Och jag hostade, och hostade, och hostade, ända tills jag gick ut för att inte störa alla hela tiden. När jag mådde bättre kom jag in igen. Jag fortsatte lyssna. Sen hostade jag mer och mer och mer och mer igen och gick ut igen och det blev värre. Jag svimmade f*n nästan i ljushallen! Så därute satt jag forever alone och försökte inte bry mig om alla som stirrade medans jag hostade ihjäl mig... Sen när jag äntligen mådde bättre igen gick jag tillbaka och... jaa, jag klarade faktiskt hela lektionen sen! YEY! ^^ Med visst lidande dock. Och just det, tack Sasu för pocky! Bara jag inte äter upp alla. Jag har en liten obsession vid de nu, seru. Ända sen L visade mig kraften och awesomenessen hos dem.... NOOOOU! POCKY'S GONNA TAKE OVER THE WORLD! *running away*
Oooo... Just det *kommer tillbaka igen*. Snart är det jul eh? Köpt alla julklappar än? *stressa stressa*
Oroa er inte, jag är inte heller färdig än. Måste kanske fixa klart dem nu. Ska bara se lite på Pandora Hearts först.. ett avsnitt. Kanske två. Eller tre...
Hejdå! Eller *försöker härma den (faktiskt på riktigt) coola Leos blogg*
'Til next time, Angeeeeeeels'!
// Den inte-så-coola-men-som-älskar-binde-strecks-tecken-Vera.
Joo, ni förstår ju av rubriken vad detta ska handla om...
Äntligen, ÄNTLIGEN idag kunde jag gå till skolan (tack kära vem-det-nu-är-som-finns-däruppe-eller-nere), och ååååååååå vad skönt det var! Jag måste by the way vara den märkligaste människan i universum som längtat till skolan. Saken är den att skolan var inte det jag längtade till. Jag längtade efter mina underbara coola och ytterst högljudda vänner. Och våra märkliga men rätt okej lärare. Och att vara social (jag har inte fått vara det på ca. 5 dagar nu), rent allmänt. Så ja, jag längtade till skolan. Och gikc dit trots att jag var orsäker. Och det lönade sig! Från början i allafall... Alla mina vänner var, tja, exakt lika högljudda och flummiga som vanligt, om än inte lite mer, eftersom de sa att de hade Vera-abstinens (eh? Betyder det att de saknade mig eller?). Och det var okej, även om jag höll på att kvävas några gånger på grund av överlast av kramar. Första lektionen var okej. Andra lektionen var, inte riktigt okej eftersom vår lärare i det ämnet är rätt tråkig, men jaa... uthållbar. Tredje lektionen kom jag för sent, och började jag hosta ordentligt, men jag blev inte ordentligt utmattad eftersom vi bara skulle göra julkort typ. På rasten innan lunchen hade jag ett hostanfall ett tag, men det gick bra och jag mådde okej igen sedan. Sen var det lunch, och det är ju okej. Vi satte oss runt ett bord och började med att störa alla i hela matsalen med vårt prat, som vanligt. Det var när jag var tvungen att skiljas från mina vänner som det blev jobbigt... Jag hade manus-grupp med några andra vilket är väldigt roligt eftersom jag är skrivnörd, men blir lite tråkigt i längden. Så jag stod ut först, fastän vi bara pratade. Sedan började jag hosta igen. Och det slutade inte. Och jag hostade, och hostade, och hostade, ända tills jag gick ut för att inte störa alla hela tiden. När jag mådde bättre kom jag in igen. Jag fortsatte lyssna. Sen hostade jag mer och mer och mer och mer igen och gick ut igen och det blev värre. Jag svimmade f*n nästan i ljushallen! Så därute satt jag forever alone och försökte inte bry mig om alla som stirrade medans jag hostade ihjäl mig... Sen när jag äntligen mådde bättre igen gick jag tillbaka och... jaa, jag klarade faktiskt hela lektionen sen! YEY! ^^ Med visst lidande dock. Och just det, tack Sasu för pocky! Bara jag inte äter upp alla. Jag har en liten obsession vid de nu, seru. Ända sen L visade mig kraften och awesomenessen hos dem.... NOOOOU! POCKY'S GONNA TAKE OVER THE WORLD! *running away*
Oooo... Just det *kommer tillbaka igen*. Snart är det jul eh? Köpt alla julklappar än? *stressa stressa*
Oroa er inte, jag är inte heller färdig än. Måste kanske fixa klart dem nu. Ska bara se lite på Pandora Hearts först.. ett avsnitt. Kanske två. Eller tre...
Hejdå! Eller *försöker härma den (faktiskt på riktigt) coola Leos blogg*
'Til next time, Angeeeeeeels'!
// Den inte-så-coola-men-som-älskar-binde-strecks-tecken-Vera.
